Så var det den stora dagen 6 juni. För mig är det inte nationaldagen jag tänker på. Utan det är min bröllopsdag. Är 11 år sen jag sa ja till maken, jag tror faktiskt jag älskar honom mer i dag. Vi har fått kämpat lite under äktenskapet. Men det har gjort oss så mycket starkare . Kommer ihåg dagen då vi gifte oss hi,hi vilken cirkus det var. Äldsta sonen var bara 6 månader och det skulle ammas hit och dit. Min dotter såg ut som en prinsessbakelse men undrade varför "pappa jansson såg ut som en pingvin. Han hade frack och var väldigt stilig tyckte jag. Min mamma stressade som en tok med brudnäbbsklänningarna och sydde sista sömmen bara några timmar innan vigseln. Svärfar var orolig för att nått skulle gå snett, tror han var nervösast av alla. Höjdpunkten var när vi kom ut på kyrkbacken och det stod häst och vagn och väntade på oss. Det var något jag verkligen uppskattade. För det var min största önskan som jag givit upp om många år tidigare. Då min favorit "kusk" gick bort alldeles för tidigt. Så för min skull plockades victoria vagnen fram och kusk och hästar lånades in. Sen fick vi åka från Rasbo kyrka till Rasbokil. Kommer aldrig glömma denna dag! Jag tror inte gästerna heller kommer göra det. Svärfar som var nervösast han höll både tal och dansade loss, sist hem var han och hans bror 05:30 på morronen. Så allt blev jättelyckat!